Oansvarigt beteendeSkapad av Admin 03 aug, 2010 11:19I morgon åker Rasmus utomlands med Erik, till landet där Eriks tjej kommer ifrån. Hon bor fortfarande där men ska flytta till Erik så fort det går vad jag förstår. Stackars människa som lämnar hemlandet, familjen och vännerna för en psykopats skull. Vad jag har hört ska hon vara massös och självklart får hon numera enbart massera kvinnor på jobbet.
Ja, ja. Egentligen orkar jag inte bry mig så mycket om henne för det är trots allt Rasmus jag oroar mig för, som vanligt. Jag har två gånger via mail bett Erik att svara på ett antal frågor angående resan. Jag vill veta mer exakt vart Rasmus kommer att befinna sig under de tio dagar då han är borta, mer än bara i vilket land han kommer att vara. Jag vill veta under vilka förhållanden han kommer att bo. Jag vill veta hur jag kan nå honom och jag vill vara säker på att han kan nå mig om han skulle behöva. Men jag har bara mötts av tystnad. Ignorans. Arrogans. Efter dessa mail har jag även skickat två sms för att ytterligare trycka på och dessutom eliminera risken att han inte har kollat sin mail (vilket är en orimlighet, men något han såklart kan hävda för att slingra sig). Men fortfarande är det helt tyst. Jag har försökt ringa flera gånger, både på hemtelefonen och på mobiltelefonen. Inget svar. Detta betyder förstås också att jag inte har kunnat prata med Rasmus som nu har varit borta i 11 dagar och kommer att vara borta till den 15 augusti. Han ringde de två första dagarna men sedan har det varit tyst och jag får inte tag i honom heller. Och i morgon åker han som sagt utomlands.
Jag hade såklart kunnat tvinga Erik att svara på dessa frågor innan jag skrev under passansökan i våras, men jag vänjer mig aldrig vid detta att man måste ha hållhakar hela tiden för att få veta saker som man har rätt till som mamma. Jag skrev under ansökan för att jag själv räknar med att behöva ett pass till Rasmus inom de närmaste åren, om vi vill göra en utlandsresa.
Jag försöker behärska mig och inte nedlåta mig till personliga påhopp. Men Erik är en riktig skitstövel. Han har aldrig varit något annat och kommer inte heller att bli något annat.
ÖvrigtSkapad av Admin 03 aug, 2010 11:10Den här kvällen sa Rasmus sa att han vill flytta till sin pappa. Därefter följde en diskussion om det verkligen var bra för honom att flytta dit, mellan honom och
mig. Jag sa saker som jag ångrar. Inte för att jag inte menar vad jag sa, men för att det inte gagnar Rasmus att höra dessa saker. Men jag blev så ledsen och framförallt så frustrerad över att Rasmus inte kan se hur hans pappa behandlar honom och hur mycket bättre han har det hos oss. Jag sa bland annat att Erik inte brydde sig speciellt mycket om Rasmus och att det knappast skulle bli bättre om han bodde där och var där även på vardagar när Erik jobbar. Rasmus sa emot och menade att Erik visst brydde sig. Jag gav exempel på när han inte bryr sig, och vi diskuterade bl.a. åldergränser på filmer och spel som Erik inte bryr sig om. Rasmus var emot mig länge, men började sedan gråta och sa att han frågat Erik varför han låter Rasmus se barnförbjudna filmer och då hade Erik svarat: "Varför tittar du på dem då?". Rasmus menade att han ju gjorde det för att han ville vara med Erik och jag sa att det inte var Rasmus ansvar utan Eriks att sätta sådana gränser. Jag sa också att det var orättvist av Erik att lägga det på Rasmus.
Jag ifrågasatte också än en gång varför Rasmus inte har någon säng hos sin pappa och Rasmus sa att jag skulle prata med Erik om det om jag tyckte att det var fel, varpå jag sa att Erik ändå inte lyssnar på mig eller bryr sig om vad jag säger och att jag slutat
diskutera saker med honom. Jag gav exemplet med datorspel och filmer där jag sagt till Erik att jag vill att han respekterar åldergränserna på dessa och inte låter Rasmus se barnförbjudna filmer och spela barnförbjudna spel.
Sedan drog Rasmus upp detta med storebrodern och att han inte får vara hos Erik när Eriks tjej är där. Rasmus undrade hur det skulle bli och om han någonsin skulle kunna träffa sin storebror hos Erik igen med tanke på att tjejen ska flytta till Erik i framtiden. Han tyckte också att Erik var orättvis och brydde sig mer om tjejens son än om Rasmus.
Bland annat hade hennes son fått en mobil av Erik, långt bättre än den Rasmus fått
en gång i tiden men som nu tydligen kommit bort. Det är också olika regler för
pojkarna, vilket Rasmus såg som orimligt. Han berättade också att han inte
kunde ringa hem till mig när han var hos Erik eftersom inga telefoner var inkopplade
mer än på Skype, som han inte kunde hantera. Han får heller inte låna Eriks telefon.
Rasmus sa bl.a. "Förstår ni hur jobbigt det är att vara hos pappa när han inte
bryr sig om mig?". Samtidigt längtade han dit och tyckte det var jobbigt att
det två gånger i rad har gått fyra veckor mellan gångerna. Men han kom fram till
att det berodde på att han trots allt tycker om sin pappa och att han hoppas
på att Erik ska bry sig om honom och att det ska bli bra när han kommer dit nästa
gång. Att han inte fått komma dit på fyra veckor, två gånger i rad, beror helt
på Erik. Detta vet Rasmus och han verkade trots allt bitter på Erik för detta och
såg det som ännu ett tecken på att han inte bryr sig. "Han vet ju att jag
vill vara hos honom så mycket som möjligt när hans tjej och hennes son är där", sa han.
Erik har också gjort inloggningar åt alla på Rasmus dator, som han fått av
sin farfar i julklapp. Rasmus var ledsen över detta, eftersom det ju är hans dator
och han tyckte att de andra kunde använda Eriks dator, men den får ingen annan använda utom då Eriks tjej ska ringa till sina föräldrar via Skype. Rasmus sa också att Erik lovat ge honom pengar när han ska till utlandet i augusti, lika mycket som han själv lyckats spara ihop till dess, men han var inte helt säker på att Erik skulle hålla detta, eftersom han brukar lova saker som han sedan inte håller.
Erik har för övrigt fortfarande inte ringt upp Rasmus för att prata med honom, trots att jag talat om för honom att Rasmus blir ledsen när han inte ringer upp. I stället ringde han tio en kväll (när Rasmus sov) och skickade sedan ett sms. Det tyckte han tydligen räckte. Rasmus sa i kväll, än en gång, att det var jobbigt att Erik aldrig svarade i telefon. Han tyckte inte att det var någon idé att försöka ringa dit, vilket han annars kanske skulle vilja eftersom han längtar efter Erik.
ÖvrigtSkapad av Admin 07 maj, 2010 10:37Rasmus är så förändrad jämfört med hur han var i höstas, då han inte träffade sin pappa. Då var han harmonisk, man kunde prata med honom om det mesta, han var insiktsfull och han var gladare än vanligt. Nu är han hur svår som helst att nå. Jag får knappt någon kontakt med honom och det går inte att prata med honom om svåra saker som känslor och sådant. Han är inte alls lika glad längre och absolut inte harmonisk. Känslorna åker bergochdalbana och han kan bli jättearg eller jätteledsen för ingenting. Och framför allt är han inte ett dugg insiktsfull längre. Han är tvärtom manipulerad. Hjärntvättad. Allt är så bra hos pappa. Allt är toppen. Han har världens bästa pappa. Han kan inte se några nyanser längre. Allt är bara svart eller vitt.
När jag ifrågasätter varför han inte ens har någon egen säng hemma hos sin pappa, vilket jag finner högst märkligt, så går Rasmus genast i försvarsställning. Han kommer på tusen fiffiga anledningar till varför det är på det sättet. Han ser inte det konstiga i att han sover i sin pappas säng varje natt, fast han är nio år gammal. För min egen del tycker jag nästan att det är lite sjukt. Speciellt eftersom jag alltid fick höra (när vi var tillsammans) att jag daltade med Rasmus om jag lät honom ligga hos oss, eller om jag la mig hos honom när han var ledsen på natten. Men det är ju som vanligt - Erik är bra på att sätta upp regler för andra, men han behöver absolut inte följa dem själv!
Rasmus går fortfarande i stödgrupp en gång i veckan, och varje vecka frågar han om han verkligen måste gå. Han förstår över huvud taget inte varför han måste dit. Jag försöker förklara för honom att det han har gått igenom, med socialutredningar, polisförhör, jobbiga saker som har hänt hemma hos pappa, o.s.v. är något som han måste bearbeta. Men han förstår inte det. Allt är ju bra nu, menar han. För det första tycker jag absolut inte att allt är bra nu och för det andra måste han fortfarande få hjälp med att bearbeta allt som har hänt. Annars kommer det senare i livet och då blir det inte lika lätt att bearbeta det plötsligt. Men han är så manipulerad nu, så han kan inte se klart. Han tränger bort allt som har varit. Och det är ju inte så konstigt. En fullt naturlig försvarsmekanism. Det är bara så jobbigt att se hur han förändras och hur dessa försvarmekanismer hindrar honom från att se klart.
Oansvarigt beteendeSkapad av Admin 21 feb, 2010 22:01Sedan Rasmus började träffa sin pappa igen så har allt fungerat så bra. Ironi, alltså. Jag blir så trött. Det är alla de här små sakerna som tillsammans blir så jobbiga. Det värsta är Eriks fjäskande, eller vad man ska kalla det för. Hans sätt att visa mig att allt är så bra hemma hos honom och att han minsann kan förändras och vara världens bästa pappa. Han hittar på saker med Rasmus, han köper grejer åt honom, han låter honom vara utan regler, o.s.v. Allt för att Rasmus ska tycka att det är toppen att vara där, vilket han såklart tycker också. Han är nio år. Klart att han inte kan stå emot sådana mutor. Men felet är att Erik inte gör allt detta för Rasmus skull. Han gör det för att visa mig att jag hade så brutalt fel när jag anmälde honom till polisen och socialen i höstas. För att få Rasmus att tycka om honom och helst tycka illa om mig samtidigt. Det långsiktiga målet är förstås att få Rasmus att välja att bo där, när han fyllt tolv år och får bestämma själv.
Att han sedan förstör för Rasmus genom att vara så "snäll" och "bra pappa" reflekterar han inte ens över. När han låter Rasmus vara uppe hur länge han vill på kvällarna resulterar det såklart i att Rasmus får jättejobbigt att komma upp på måndagsmorgonen för att komma iväg till skolan. Men det är ju inget problem som Erik behöver ta i, så det struntar han totalt i.
När han låter Rasmus äta hur mycket onyttigheter som helst (det finns ingen gräns för hur mycket han får äta på McDonald's, t.ex., där de brukar äta minst en gång per helg han är där, plus att det brukar vankas massor av bullar, kakor, godis och vad du vill) hjälper det inte honom att hålla vikten, precis. Medan vi här hemma kämpar för att försöka hålla nere sockermängden, då Rasmus är på väg att rusa iväg lite i vikt, så finns det inga som helst gränser i det andra hemmet. Dessutom är det ju inte speciellt bra för tänderna, eller för sockerberoendet heller för den delen.
Sedan pratar Erik med Rasmus om att Rasmus skulle kunna vara hos honom på sportlovet, att de t.o.m. ska resa utomlands och hälsa på Eriks nya flickvän som bor i ett sydeuropeiskt land, utan att ens ha nämnt saken för mig. Min åsikt är att han ska komma till mig först om han har några önskemål vad gäller umgänget. Vi bestämmer något. Först därefter pratar man med Rasmus om saken. Visst kan Rasmus också få komma med önskemål, men att ge honom förhoppningar om något som KANSKE kommer att ske (och tyvärr lovar Erik saker åt höger och vänster, som han sedan inte håller) är så fel! Rasmus blir ju besviken gång på gång på gång av ett sådant beteende! Dessutom vänder sig Rasmus mot mig när jag säger att vi har planer för sportlovet och att Erik inte kan komma i sista minuten och vilja att Rasmus ska vara där helt plötsligt. Och då blir såklart jag boven i Rasmus ögon. Igen. Precis som Erik vill. För övrigt hörde Erik aldrig av sig till mig angående sportlovet, så det blev tydligen ingenting. Som vanligt. För övrigt har han aldrig koll på när loven är, trots att jag alltid skickar med alla papper från skolan till honom. Han läser dem aldrig.
Sedan har Erik slagit i Rasmus att han har slutat dricka. För det antyddes i socialutredningen att Erik, om han nu drack så mycket som jag trodde, borde se över sina alkoholvanor. Så duktigt av honom då. Jag tror inte på det ett dugg. Ett spel för gallerierna är vad det är.
Undrar just hur länge Erik ska kunna hålla den här fasaden uppe. Rasmus kommer förr eller senare att bli besviken. Igen och igen och igen. Det började förresten redan 8 januari, då Erik skulle hämta honom för helgen men GLÖMDE att det var hans helg! Rasmus väntade på fritids, men pappa kom aldrig. Till slut fick han gå hem till mig, när det stod klart att Erik glömt bort honom. Inte förrän sent på kvällen kom han och hämtade. Rasmus var tydligt besviken. Hans bild av den perfekta pappan raserades en aning den dagen.
ÖvrigtSkapad av Admin 12 feb, 2010 14:40Jag vill rikta ett stort tack till alla er som uppmuntrar och stöttar mig genom inlägg i forumet, kommentarer i bloggen eller genom e-post. Den senaste tiden har jag fått många e-postmeddelanden och jag svarar alltid på dem, även om det ibland kan ta lite tid. I vissa fall har det utvecklats till en fortsatt korrespondens, som jag tror och hoppas gynnar både mig och den andra parten.
Ibland känns det jobbigt att ha startat den här hemsidan, då jag får höra många tragiska historier och hela tiden påminns om hur många psykopater och personer med pyskopatiska drag som faktiskt finns där ute i samhället. De skadar andra människor, mest upprörande är det förstås när barn skadas, och tillåts göra det också! Samhället säger inte ifrån. Det finns inget sätt att komma åt de här personerna, såvida de inte gör sig skyldiga till ett brott förstås. Då pratar jag om fysisk misshandel, t.ex. Psykisk misshandel räknas ju som bekant inte. Det heter så fint att psykisk misshandel ska vara likvärdig med fysisk, men i realiteten är det så svårt att bevisa något när det gäller psykisk misshandel att den faktiskt inte räknas.
Sedan är det ju upp och ner hur jag mår, förstås. Vissa perioder känns det ganska bra. Jag känner mig stark, jag är hoppfull och jag tror på en positiv utveckling. Men vissa perioder, som nu, känner jag mig inte alls lika stark eller positiv. Då kan det vara extra jobbigt att ha den här hemsidan på sina axlar. Människor e-postar mig och säger att "du är så stark", "har du några tips till mig?", o.s.v. Då kan jag ibland känna att jag har nog med mina egna problem och orkar inte ta i andras också. Eller så vill jag bara svara att "nej, jag är inte alls stark! Jag orkar inte alltid, som ni verkar tro!".
Men varför fortsätter jag då att hålla prickiga bokens hemsida igång? Jo, för att jag märker att den gör skillnad! Både för mig och för de personer som går in och läser och hör av sig till mig. Jag får otroligt mycket uppmuntran, mer än jag hade trott att jag skulle få. Jag hade väntat mig att få även negativ kritik för min hemsida, men hittills har jag fått odelat positiv feedback. Vissa personer tackar mig för att jag har gett dem styrka att ta viktiga beslut i livet, att kanske t.o.m. lämna ett destruktivt förhållande med en psykopat. Det känns oerhört bra att ha gett andra sådan styrka! Dessutom ger ni mig styrka tillbaka, så att jag orkar fortsätta. Just nu känner jag ganska mycket uppgivenhet, men er e-post och era inlägg på hemsidan gör att jag ibland vaknar till och känner att jag kommer att fortsätta orka även i framtiden. Tack!
Jag hoppas att jag inte har skrämt bort någon som vill ta kontakt med mig genom att skriva att det känns jobbigt ibland. Jag vill absolut att ni ska fortsätta ta kontakt med mig. Ibland känns det tufft, men det slutar alltid med att jag kommer fram till att allt arbete och alla känslodrabbningar har en mening. Det är värt det och att jag startade den här hemsidan är något av det bästa jag har gjort!
SocialenSkapad av Admin 04 jan, 2010 21:59Utredningen blev klar i december. I slutänden är det jag som måste se till att hitta vägar att samarbeta med Erik, säger socialhandläggaren. Jag måste försöka vara en så bra mamma som möjligt för Rasmus, vara uppmärksam på hur han mår och lyssna till vad han berättar, men jag kan inte göra mer än så. Erik är den pappa Rasmus har och det kan jag inte ändra på. Hon tror dock på mig och förstår mig. Men hon kan inte göra mer. Så var allt tillbaks till det vanliga, då… Rasmus åker till sin pappa varannan helg och tycker att allt är toppen. Han får presenter, han får spela datorspel, de åker till badhuset, går på bio. Det är ju jättebra, men Erik gör det inte för att han tycker att det är roligt eller ens för Rasmus skull. Han gör det för att det ska se bra ut utåt, för att han vill visa omvärlden och speciellt mig att han är en jättebra pappa och att Rasmus har det bra där, och för att Rasmus ska vilja vara mer där (så att Erik kan hånflina åt mig). ”Det kan ju inte vara så farligt hos mig eftersom han vill vara här”, sa han till mig första gången Rasmus var där efter höstens alla händelser. Det är inte ens någon idé att förklara för honom var problemet ligger. Det handlar inte om att han inte vill åka dit. Det handlar om att han på andra sätt far illa av att vara där. Han blir negativt påverkad, vilket socialhandläggaren också tog upp i utredningen. Hon skrev att Rasmus har uppvisat oroväckande beteende bl.a. i skolan, vilket kan bero på att han tar efter sin pappa. Hon skrev också att Rasmus med allra största sannolikhet har utsatts för hårdhänt behandling och att han definitivt utsatts för psykisk misshandel. Erik har i samtalen med henne sagt allt möjligt, en del saker är rena lögner och påhitt. Allt för att det ska låta så bra som möjligt och för att han ska framstå som en bra person och pappa.
Jag har pratat med en advokat. Efter att vi hade samtalat en stund kom vi fram till att enskild vårdnad förmodligen inte skulle hjälpa mig speciellt mycket, eftersom Erik fortfarande skulle ha rätt till umgänge. Eftersom det är under umgänget som jag är orolig för Rasmus så skulle det inte förbättra situationen. Och att försöka ta ifrån honom umgänget över huvud taget skulle inte vara någon bra idé, eftersom jag då förmodligen skulle förlora Rasmus. Han skulle bli jättearg på mig och inte förstå. Advokaten och jag kom i alla fall överens om att vi skulle avvakta och se hur vi ska göra. Framför allt tyckte hon att vi skulle se hur Rasmus påverkas av att börja med umgänget hos sin pappa igen. Om han påverkas negativt är det ett argument för t.ex. övervakat umgänge eller enskild vårdnad. Övervakat umgänge tror jag inte alls på. Han skulle uppföra sig exemplariskt. Det är ju när han är SJÄLV med Rasmus som jag är orolig.
Nu ska vi fortsätta i stödgrupp, både Rasmus och jag. Ironiskt att det är vi som ska behöva söka hjälp, medan Erik skiter fullständigt i att försöka göra något för att förbättra situationen. Enligt honom finns det ju inget problem. Enligt honom är Rasmus en glad och sprallig kille som mår jättebra, med god självkänsla, och som inte har några sociala problem alls. Det är uppenbart att han inte känner Rasmus alls. Enligt mig är Rasmus sällan genuint glad, periodvis är han deprimerad, han har definitivt sociala problem i skolan och i umgänge med kompisar hemma och han har mycket dålig självkänsla. Nu sätter jag allt mitt hopp till stödgruppen. Jag hoppas att de kan hjälpa både mig och Rasmus att komma vidare. Jag har aldrig riktigt bearbetat allt jobbigt jag har varit med om och funderat över hur allt det här har påverkat mig. Jag har varit så upptagen med att hjälpa Rasmus och göra saker för honom. Men nu ska jag göra det här för mig också. Och så hoppas jag att Rasmus, när han får börja i en grupp tillsammans med andra barn, kommer att förstå saker och ting och må bättre av det.
Sedan Rasmus började träffa sin pappa igen så har han förändrats. Eller han har fallit tillbaka i gamla mönster, som inte alls har funnits där i höst. I höst har han varit harmonisk och lugn och oftast trevlig att ha att göra med. Nu är det ständiga konflikter mellan honom och mig och mellan honom och min sambo. Han är otrevlig och kan även vara otrevlig mot sin lillasyster, vilket är ovanligt. Han har kissat i sängen en natt, vilket jag inte minns när han senast gjorde. Hans humör är hemskt. En dag bröt han sönder sitt gameboy i ilska över att det inte fungerade som det skulle. Han fungerar inte alls med kompisarna. Nu är det jullov, men det ska bli intressant att se hur han fungerar i skolan efter det. Han har gjort sådana framsteg i höst med den sociala biten. Jag tror tyvärr att han har kommit tillbaka till ruta ett nu.
Förresten... Rasmus har inte längre någon säng hos Erik. Barnens rum är omgjort. Där inne sover nu Erik och så har han en datorhörna där. Barnens sängar är slängda. Hyllan som varit full med leksaker är nu full med pärmar och annat. Rasmus säger att leksakerna är instuvade i garderoben. Rasmus ska hädanefter sova med Erik. Sist han var där var dock Eriks nya flickvän där och då sov de i sängen. Rasmus fick då sova i soffan i vardagsrummet.
Obehagliga händelserSkapad av Admin 23 nov, 2009 11:01En "liten" uppdatering av läget. Nu är det så jobbigt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen längre. I fredags kände jag för första gången i Rasmus liv att "Nej, nu orkar jag inte kämpa mer. Nu får någon annan ta över!". Men det är ju i slutänden jag som måste orka och kämpa. Ingen annan. Även om jag får hjälp och stöd från min underbara sambo, mina föräldrar och numera faktiskt även från socialen (!) så är det i slutänden jag, och ingen annan, som måste ta alla beslut. Det är också jag (oftast) som måste få Rasmus på fötter när han mår dåligt och som måste hålla om honom när han gråter över situationen. Det är inte lätt.
Nu har jag i alla fall fått reda på att Rasmus är skriven hos mig och att han kommer att få fortsatt underhåll. Jag har också fått information från tingsrätten om att förundersökningen kring Rasmus lagts ner, då ingenting framkom under förhören om att han skulle ha blivit utsatt för våld. Däremot har Erik erkänt att han slagit storebrodern vid ett tillfälle och för detta kommer han att få betala skadestånd.
Kvinnan på socialen har pratat ett par gånger med Erik och erbjudit honom olika alternativ. t.ex. stöd i föräldrarollen och att sitta ner och ha ett samtal med henne och mig, men han hade avböjt alla erbjudanden. Han anser att han kan ändra på sig själv och att han inte behöver någon hjälp. Surprise, surprise. Tyvärr kan inte socialen tvinga honom till något, så allt kommer väl att återgå till det vanliga igen...
Erik kom med förslaget att han kunde hämta Rasmus efter skolan fredagen den 20 november och att de kunde åka till McDonald's t.ex. Detta skulle kunna vara ett första möte för dem. Erik ville att jag skulle hälsa Rasmus att han inte var arg och att han skulle vara snäll. När jag berättade detta för Rasmus reagerade han inte speciellt mycket. På kvällen hade han dock svårt att sova. Jag frågade om han funderade på något och då sa han först nej. Men sedan kom det fram att han låg och funderade på hur mötet med Erik skulle bli. ”Vad ska jag göra om pappa är dum mot mig på fredag?”, frågade han. Jag försökte förklara att Erik hade lovat att han inte var arg och att han skulle vara snäll.
Kvällen därpå var det samma sak; Rasmus hade svårt att somna på kvällen och han tog upp mötet med Erik igen (detta var kvällen före deras möte). Han undrade igen vad han skulle göra om Erik var dum mot honom och om han skulle slå honom. Jag försökte säga att Erik säkert inte skulle bli arg eller göra något dumt på den korta stunden och att de ju skulle vara bland folk den mesta tiden. ”Men om!”, sa Rasmus, så han verkade inte helt övertygad.
I fredags hämtade så Erik Rasmus efter skolan och de åkte iväg ett par timmar. När de kom hem ville Rasmus träffa sin pappa mer, och det bestämdes att de skulle träffas ett par timmar till på kvällen, hemma hos Erik. Vi skulle nämligen ändå åka till den staden där Erik bor. Rasmus tyckte att det hade varit bra att träffa pappa och ville åka dit även helgen därpå. Han sa att det var kul att träffa en kompis som bor i samma trappuppgång också.
På kvällen berättade Rasmus för mig att han och Erik hade ”kommit överens om” att de inte skulle berätta för någon om vad som hänt; polisförhöret, m.m. Jag ifrågasatte detta och sa att Rasmus ju själv bestämmer vad han ska säga och till vem. Rasmus sa att det inte bara var Erik som tyckte att de skulle ha det som en hemlighet, utan han själv också. Jag hävdar att Rasmus knappast har haft någon del i det här beslutet utan blivit manipulerad och övertalad av Erik. Rasmus har nämligen pratat mycket mer än vanligt i höst om jobbiga saker, med fler människor än vanligt, och jag ser det som ett framsteg som gör honom gott. Men Erik har nu förstört detta och dessutom helt gått emot vad stödgruppen försöker tala om för Rasmus; att det är tungt att gå och bära på hemligheter och att man ska försöka göra sig av med dem så att det blir lättare att leva.
Samma kväll berättade jag för Rasmus att Erik hade erkänt att han slagit storebrodern vid ett tillfälle och att han därför kommer att få betala skadestånd till honom. Då blev Rasmus jätteledsen, arg och upprörd och tyckte att ingen brydde sig om honom. Ingen lyssnade på honom eller brydde sig om honom, sa han. Han sa t.o.m. att han önskade att han aldrig hade funnits, och inte Erik och storebrodern heller. Han var arg på poliserna och han var arg på storebrodern som inte hade sagt något till poliserna om Rasmus. Jag försökte försvara storebrodernn och säga att det inte är lätt att komma på vad man ska säga och att han kanske inte heller har sett Erik göra Rasmus illa någon gång. Vi pratade också om att Rasmus måste berätta för polisen vad han vill att de ska veta, men han sa att det var så mycket att tänka på den där gången att han inte hade vetat vad han skulle säga. Det förstår jag och det sa jag till honom också. Rasmus var jätteupprörd och grät väldigt högt; jag trodde t.o.m. att han skulle kräkas vid ett tillfälle. Jag har aldrig sett honom så ledsen och ifrån sig. Jag kände mig maktlös. Jag fick knappt hålla om honom heller, för han var ganska avståndstagande. ”Tror de inte att det gör ont att bli kastad i sängen så hårt att man slår i väggen?”, frågade han. Han sa också att om det händer igen att han berättar om något jobbigt som har hänt och polisen inte tar honom på allvar så skulle han döda sig själv.
Efter att han träffade sin pappa igen så har han haft jättesvårt att somna om kvällarna. I går kväll somnade han uppskattningsvis vid tolv, så det var jobbigt att komma upp till skolan i morse. Det är dock svårt att prata med honom om saker som tynger honom. Jag uppfattar det som att Erik har satt munkavle på honom.
I dag pratade jag igen med kvinnan på socialen för att berätta om fredagens händelser. Hon förstod att jag var besviken på Erik och rådde mig att säga det till honom. Hon tyckte också att umgänget bör komma igång med en mjukstart, d.v.s. att Rasmus kanske åker till Erik en dag nästa helg och därefter en hel helg. Hon sa också att jag bör kontakta stödgruppen och berätta vad som har hänt och vad Rasmus har sagt.
Jag har i dag bokat tid hos en advokat. Jag har bestämt mig för att försöka få enskild vårdnad. Endast då kan jag ställa krav på Erik. Situationen är ohållbar som den är nu.
SocialenSkapad av Admin 27 okt, 2009 14:46I fredags, alltså för fyra dagar sedan, pratade jag med handläggaren på socialen. Hon hade då haft ett samtal med Erik. Hon hade upplevt honom som svår att nå fram till. De ska träffas nu på fredag för ytterligare ett samtal. Han hade bland annat uttryckt att han gärna ville ringa och prata med Rasmus. Handläggaren tyckte att det var ett rimligt önskemål, men att vi då skulle bestämma en tid så att jag kunde förbereda Rasmus på att hans pappa skulle ringa. De har inte pratat sedan i mitten av augusti nämligen. Erik sa att han ville fundera på hur han skulle lägga upp samtalet. Därefter skulle han skicka ett sms till mig med en tid som han ville ringa. Skitsnack, enligt mig. Han vill inte fundera någonting. Han vill bara inte binda upp sig till en speciell tid. I stället ska jag gå och vänta på hans sms, och allt ska som vanligt ske på hans villkor.
Jag väntar fortfarande på det där sms:et. Så angelägen var han alltså att prata med sin son...
Rasmus är just nu med en kusin och mina föräldrar i deras sommarstuga och i går eftermiddag ringde han till mig. Då hade de andra tagit en roddtur med båten. Rasmus hade inte velat följa med utan stannade hemma. Jag frågade varför han inte hade följt med. I somras var han lite rädd för att åka när vi körde med motorn, men att ro trodde jag var okej. Han svarade då att han inte tyckte om att åka båt alls. För första gången fick jag också en förklaring. Förklaringen var att Erik, Rasmus och Rasmus storebror hade varit ute med båten en gång (Erik har en stuga på en ö, så de åker båt ganska ofta) och då hade Erik tvingat storebrodern att köra fast han inte ville. Storebrodern var inte van vid att hantera en motor så han höll på att styra in bland några stenar, varvid Erik hade blivit jättearg på honom och sagt att han var jättedålig på att köra båt. Rasmus upplevde det som orättvist och så pass obehagligt att han alltså inte längre tycker om att åka båt.
Barnpsykologer/stödgruppSkapad av Admin 15 okt, 2009 09:19I dag åkte Rasmus och jag och träffade en kvinna som jobbar i en stödgrupp för barn som har det jobbigt. Rasmus var mycket negativ till att åka dit. Han förstod inte varför han skulle behöva prata med ännu fler om vad som hänt. Han har ju redan pratat med polisen och socialen och tyckte att det räckte. Det var svårt att förklara för honom att det här var något helt annat. Till slut gick han med på att åka dit och kolla läget för att sedan bestämma om han ville åka dit fler gånger.
På dagen i skolan var Rasmus inblandad i ett bråk, och för första gången på länge slog han ett annat barn. Det var länge sedan sist, så jag blev ledsen när jag fick höra det. Kanske hade det med att göra att han visste att han skulle till stödgruppen. Det var i alla fall tydligt att han tyckte att det var jobbigt att åka dit.
Väl på plats tror jag att han blev ganska förvånad. Vi satt och pratade med kvinnan en stund och hon var väldigt duktig. Hon lät honom prata så mycket eller lite han ville (vilket blev i stort sett ingenting) och hon förklarade vad det hela gick ut på. Man kan få komma dit själv och prata med någon vuxen och kanske rita eller pyssla på annat sätt, och man kan få gå med i en ”hemlig klubb” med jämnåriga barn som också har eller har haft det jobbigt hemma av någon anledning. De pratar, tittar på film, fikar och har olika aktiviteter för sig. Det som tas upp stannar i rummet, så att ingen ska behöva vara rädd för att avslöja något ”hemligt”. Man pratar så mycket eller lite man själv vill. Man kan välja att bara lyssna på andra om man så vill. Ingen ställer frågor (som polisen och socialen) utan man får vara sig själv. Jag tror att det vore jättebra för Rasmus. När vi gick därifrån var han ett helt annat barn. Han var avslappnad och glad. När vi skulle äta middag ett par timmar senare sa han att han ville tillbaka dit och prova på hur det är. Vi hade inte ens frågat om han ville, utan han sa det spontant själv. Det kändes jätteskönt!
När han skulle lägga sig på kvällen blev han arg för att han inte hade hunnit spela på datorn så lång stund som han får spela dagligen (en timme). Han blev mycket otrevlig mot mig och sa många konstiga saker. Det kändes jobbigt. Vid ett tillfälle sa han att han tänkte mycket på pappa och att det var jobbigt. Jag vet inte om det här med stödgruppen gör att han kommer på att han kan må dåligt (”Jaha, är det så här jag förväntas må?”) eller om det gör att jobbiga känslor som han försökt förtränga väller fram och det blir jobbigt för honom till en början innan han klarar av att bemästra dem. I vilket fall som helst blev jag orolig för honom och hans beteende. Han var så otrevlig och sa emot på ett konstigt sätt, så att jag inte vet hur jag ska hantera honom om han fortsätter i den riktningen.
Det känns jobbigt just nu. Jag är så orolig för hur han mår egentligen. Han berättar inte för mig och jag tror att han har svårt att sätta ord på det. Nu hoppas jag verkligen att den här stödgruppen kan hjälpa honom.
PolisenSkapad av Admin 29 sep, 2009 21:12I dag var en viktig dag. Och en jobbig. Rasmus var på polisförhör och fick berätta hur hans pappa behandlar honom. Det märktes på honom att han var spänd och tyckte att det var jobbigt. Jag väntade ända till i går med att berätta för honom att han skulle på förhör i dag. Innan dess visste han att han skulle på förhör, men inte när. Jag ville inte att han skulle gå och gruva sig i flera dagar eller veckor. När jag berättade för honom att det skulle bli i dag sa han att han inte ville. Anledningen var att han var rädd för sin pappa. Rasmus är rädd för hur han ska reagera om/när han får reda på vad pojkarna (Rasmus och hans storebror) har berättat för polisen och för oss mammor. Jag sa att han troligtvis inte kommer få reda på exakt vem som har sagt vad och att det inte är Rasmus som har gjort något fel, utan hans pappa. Jag sa också att det var modigt och bra gjort av Rasmus att berätta för mig vad som hade hänt och att han har rätt att berätta vad han vill för vem som helst. Vi pratade om hur viktigt det var att han berättade allt för polisen och svarade på deras frågor. Efter vårt samtal verkade han förstå att polisförhöret var viktigt och han verkade faktiskt ganska lugn.
Själva förhöret gick jättebra. En polis satt och pratade med Rasmus i ett rum. Samtalet filmades. I ett rum bredvid satt ytterligare en polis, advokaten och kvinnan från socialen. Jag fick sitta i ett väntrum och läsa tidningar. Det tog ungefär fyrtio minuter. Efteråt sa de allihop att Rasmus hade varit jätteduktig och pratat bra. Själv har han varit väldigt fåordig efteråt och jag har inte velat fråga så mycket heller, så jag vet egentligen ingenting om vad som sades under samtalet. Men jag är stolt över min modiga kille.
Även hans storebror var på förhör i dag. Det verkar som om det också gick bra. Till hans mamma hade advokaten och polisen sagt att det förmodligen kommer att bli rättegång. Människor lyssnar verkligen på oss! Jag är förstummad.
